För att döva ska kunna delta i samhället måste det vara tillgängligt och för oss finns endast ett sätt att låta döva vara tillgängliga och det är genom teckenspråket.
Det handlar om mer än bara tillgänglighet. Det handlar om delaktighet, demokrati, medbestämmande. Kort sagt att vara en del av samhället.
Så länge samhället inte ger oss verktygen till tillgänglighet kommer döva att vara i ett strukturellt utanförskap.
Det är nu dags att kranskommunerna tar sitt ansvar och, liksom Göteborg, ser till att skapa förutsättningar till teckenspråkig information och dialog på våra villkor.
Teckenspråk används i direkt kommunikation på samma sätt som hörande använder talspråk. I Sverige använder döva svenskt teckenspråk, liksom döva i andra länder använder sina nationella teckenspråk. Svenska språket är vårt andra språk och vi använder det i första hand för att skriva och läsa. Teckenspråket har funnits lika länge som det funnits döva och gruppen döva har utvecklat teckenspråket under alla år. Vi ser oss som en kulturell gemenskap och språklig minoritet.
Språket är en grundläggande rättighet för varje individ. Genom språket kan vi få till stånd en kommunikation med andra personer och kan utbyta tankar och utveckla en medvetenhet. Dessutom får vi nya begrepp om omvärlden och bättre förståelse för olika situationer. För att vi döva ska fungera i alla livssituationer fordras att samhället accepterar oss som teckenspråkiga samhällsmedborgare. Vårt språk är av central betydelse för vår gemenskap, självkänsla och kulturella identitet. Genom den gemensamma kommunikationsformen har vi skapat en identitet och en egen kultur.
Den 1 juli 2009 trädde språklagen i kraft. Den reglerar även svenskt teckenspråk och innebär ett starkare skydd. Staten, landstingen och kommunerna ska ha ett särskilt ansvar för att skydda och arbeta för teckenspråket.
Mer om teckenspråk
Språkrådet: » www.sprakradet.se
Institutionen för lingvistik: » www.ling.su.se/teckenspråk